Harry potter and the deathly hallows.

När längtan efter den sista Harry Potter boken var alldeles för stor letade jag runt på internet lite och hittade en Fan-Fiction Deathly hallows, alltså en bok skriven av ett fan. Jag blev helt överraskad av hur jävla bra den här boken är, så jag tänkte jag skulle dela med mig, medans jag pausar för inspiration för min egen novell.

Nu är den jävligt konstigt skriven (med kolumner och grejer), så jag håller på att rätta till den.
Jag har ingen aning om vem som skrivit den, det står ingenting om det, men jag tycker den är riktigt mycket bättre än Rowlings egen, faktiskt.

Drugs del 11

Efter en välbehövd pizza och ytterligare ett par öl för Robin och Alvin, studsar de alla tre in i bilen och kör iväg för att handla lite smuggelöl. Eftersom Lucas inte ännu har druckit någon alkohol kör han. I bilen babblar Robin, i sitt nu någorlunda berusade tillstånd på om sina senaste bravader inom datorspelandet. De andra, som en gång varit insatta, hänger faktiskt med ganska bra fast det var ett bra tag sedan de lade av. Ölhandeln går utan problem och de återvänder till lägenheten med tillräckligt med dricka för att fylla Robins kylskåp.
Senare, på kvällen, skall de gå på fest. Dels för att Alvin och Lucas ska dra tankarna åt andra håll än sina problem, och dels för att träffa fler av sina gamla spelkompisar. Dagen går lagom långsamt och i takt med att de dricker ett par öl blir det smått lulliga inför festen som äger rum senare på kvällen, i en lägenhet i grannhuset.

De tre anländer först till lägenheten, där ett par som de spelade med, Carl och Frida, bor. De hälsar glatt på varandra, och drar sig sedan ut på lägenhetens balkong, där de sedan står och snackar gamla spelminnen och röker en stund innan festfolket börjar rulla in. Det tar inte lång tid innan även Lucas blir berusad och sitter och diskuterar politik och försöker få fram sitt sätt att se på saker, för en helt främmande människa. Efter ett toalettbesök stiger Alvin ut ur badrummet och hör dörrklockan ringa. En dam i medelåldern står och stirrar honom surt i ögonen och säger;
-”Kan ni sänka musiken lite? Mina barnbarn försöker sova.”
-”Ja, visst kan vi göra det,” säger Alvin och ber om ursäkt. ”Jag sänker genast.”
-”Tack så mycket.” säger damen, och lyckas tvinga fram ett artigt leende.
Alvin går in och sänker musiken, men det dröjer inte mer än ett par minuter förrän det ringer på dörren igen och damen står där igen med ett något surare ansiktsuttryck än innan.
-”Klockan är faktiskt nästan midnatt, och i det här hyreshuset skall det vara tyst efter klockan tio.”
-”Åh,” säger Alvin. ”Ni får ursäkta, jag är inte härifrån, och han som bor här verkar vara upptagen för tillfället. Men jag ska skruva ner volymen mer.”
Alvin smäller nästan igen dörren i ansiktet på damen, som nu börjar likna mer en kärring i hans ögon, går in i tv-rummet och sänker musiken så pass att den är lagom för både konversation och slumpmässigt stirrande ut i tomma luften. Han letar upp Robin och Lucas och frågar vart Carl har tagit vägen någonstans, men får inget vettigt svar. Han ser heller inte till Frida någonstans, så han går till sovrumsdörren och knackar. Efter lite knackande får han ingen respons, men öppnar dörren ändå, och önskar direkt att han aldrig hade tagit det beslutet. I sovrummet har nämligen paret sex, vilket inte är en vacker syn i Alvins ögon. Han stänger dörren igen och letar upp en slips i smutstvätten som står i hallen.

Han hinner knappt hänga slipsen runt dörrhandtaget innan det ringer på dörren igen. Irriterad öppnar han dörren och utbrister, nästan skriker:
-”Nu kan ni väl för i helvete inte ha någonting att klaga...”
Framför honom står inte den sura damen, utan istället en tjej i hans egen ålder. Tjejen har långt, blont, lockigt hår, riktigt lysande gröna ögon och medans Alvin granskar henne från topp till tå märker han att hon har en mycket attraherande figur.
-”Hej,” säger tjejen.
-”Tjena,” säger han dumt och sträcker fram handen. ”Alvin.”
-”Amanda. Jag är Calles syster.”
Stackars Alvin, i sitt berusade tillstånd, vet inte vad han skall säga, så han bestämmer sig för något så intelligent som:
-”Okej.”
-”Kan jag komma in eller?”
-”Haha, ja, naturligtvis.” säger han och slår sig för pannan, stiger ur vägen och låter flickan passera innan han stänger dörren efter henne. ”Calle är för tillfället... upptagen. Men jag antar att du känner dig mer hemma här än vad jag gör.”
-”Jo. Jag hör ju att du inte är härifrån.”
Lucas kommer gående med smått vandrande blick, onekligen på väg mot kylskåpet i köket för att hämta dricka. När han ser Amanda bugar han sig djupt och skakar hand, för att sedan försvinna ut i köket utan ett ord.
-”Trevlig snubbe, det där.” säger hon.
-”Jo, inget fel på honom, inte.” svarar Alvin. ”Vill du ha någonting att dricka?”
-”Nej, tack. Inte än på en timma eller så. Jag mår inte så bra.”
-”Okej. Jag ska ta en öl i alla fall.”
-”Gör du det.” säger hon och försvinner in i tv-rummet.
Alvin går ut i köket och hittar Lucas med hela överkroppen inne i kylskåpet.
-”Vad fan håller du på med?”
DUNK! Lucas slår huvudet i en hylla.
-”Jag letar efter mina öl!” säger han och masserar sitt huvud.
-”Det spelar väl ingen roll vems öl det är, ta bara, så löser vi det imorgon.”

De sätter sig vid köksbordet med varsin öl, och Alvin berättar om upptäckten han gjort i Carl och Fridas sovrum. Efter en liten stunds skrattande lägger Lucas sedan en kommentar om Amandas utseende. Alvin håller helt och hållet med om att hon är ovanligt attraktiv. Där sitter de sedan och diskuterar om det vore fel att stöta på henne när det är Calles syster.
-”Det kan väl inte vara fel, heller.” säger Lucas. ”Eller ja, inte för dig i alla fall. Du känner ju inte Calle lika bra som jag.”
-”Sant. Men han lär väl inte vilja känna mig speciellt bra om jag stöter på hans syrra heller.”
-”Näe, kanske inte. Men å andra sidan kan det ju gå åt andra hållet också. Ni kanske blir bästa polers.”
-”Ja, det har du rätt i.”
Efter ett tag märker de att de inte är ensamma i köket, utan att även Robin sitter på diskbänken med en öl i handen och lyssnar.
-”Du, Robin.” säger Lucas. ”Är Calles syrra singel?”
-”Det är jag rätt säker på att hon är.”
-”Härligt. Tror du Calle bryr sig om Alvin stöter lite på henne?”
-”Det vet man aldrig. Men han verkar ju gilla dig, Alvin. Jag hade inte bangat i alla fall.”
De sitter ett tag och diskuterar, men de märker inte att festfolket nu börjar röra sig ut genom dörren och försvinna från festen. Efter ett tag ringer det på dörren. Lucas är snabbast dit och möts av kärringen i grannlägenheten.
-”Nu får det fanimej vara nog. Det springer folk i trappen hela tiden, klockan är långt över midnatt.” fräser hon.
-”Ta det lugnt.” säger Lucas. ”Kom in och ta en öl.”
Tanten stirrar på honom med en blick som tydligt säger att om han inte kniper käft kommer polisen att knipa käften på honom.
-”Okej, okej.” säger han. ”De flesta har gått nu. Jag ska se till att de andra är tysta när de går, och att damen kan få lite lugn och ro.”
Han smäller igen dörren mitt framför näsan på henne och går tillbaka till köket, där han hittar Robin och Alvin gapskrattandes åt honom.
-”Hur fan vågade du bjuda in henne?” säger Robin.
-”Hon såg ut att behöva en sup.”
De skrattar en stund, och till sist somnar Robin vid köksbordet.

-”Det kanske är bäst jag ser om Calle och Frida fortfarande lever.” säger Alvin och går ut i hallen. När han är framme vid slutet av korridoren och ska knacka på sovrumsdörren ser han i ögonvrån hur några, tyst, kämpar i soffan. I soffan ligger Amanda, med ett skräckslaget uttryck, och med ena handen över hennes mun, och den andra trevande under hennes linne, ligger en kille ovanpå henne och försöker få henne att ligga stilla och tyst. Amanda kämpar förgäves mot den okända killens styrka, och killen, som är fast besluten att få sin vilja fram viskar svordomar åt henne. Alvin går fram till soffan och tar tag i tröjan på killen. Han sliter bort honom med all kraft han besitter och slänger ner honom på golvet. Ett välriktat knytnävsslag bryter den vettskrämda killens näsben och han grymtar till av smärta. All killens upphetsning och dominanta attityd försvinner och han sparkar bort Alvin, för att sedan springa därifrån.

Drugs del 10

Efter en lång bilresa och mycket tystnad avbrutet av enstaka kisspauser och telefonsamtal anländer de äntligen i den lilla stad där flera av de gamla vännerna från datorspelskarriären bor. Alvin hade, ett par timmar innan de anlände, ringt till en av kompisarna och frågat om de fick stanna ett tag (dagar eller veckor onämnda), och fått ett 'ja'.
Lucas parkerar bilen och de båda stiger ut. Klockan är runt nio på morgonen och de båda är helt utslitna från nattens påhitt. De går in i trapphuset tillhörande sin polare och letar efter namnskylten. På tredje våningen är en dörr med ett stort, inplastat papper på, med texten; "Inget reklamet takk. Kthxbai." Det låter som någonting just han skulle skriva, och Alvin trycker ett finger mot ringklockan. Den fungerar inte. Lucas knackar lite lätt på dörren ett par gånger och efter ett par sekunder öppnas dörren.
- "Tjena, fan." säger Robin och skakar hand med de båda innan han släpper in dem i lägenheten.
- "Tja, det är jag som är Lucas, och det här är Alvin."
- "Okej. Kul att ni kom, även om det är under tråkiga circumstances."
När de hade spelat ihop hade Robin alltid blandat svenska och engelska i sina meningar.
- "Köket ser ut som en nuclear testing facility, och mitt sovrum är värre, men tv-rummet är okej för att vara mig."
Mycket riktigt. En lukt av brända köttbullar blandad med gammal kebabkartong fyllde Alvin och Lucas näsborrar när de gick in i hallen, och till höger om dem kan de se ett kök proppfullt med disk och tomma läskflaskor. Bakom, under och bredvid dessa läskflaskor kunde man knappt urskilja det som en gång varit ett köksbord med två stolar.
Rakt fram är toaletten, till höger längre neråt är Robins sovrum, och till vänster ligger tv-rummet. En soffa, ett bord och en tv som inte såg ut att ha använts på länge, samt ett par drinkar på tv-bordet med ett otal döda bananflugor i. Odören är obeskrivlig.
- "Det gör ingenting om ni städar." säger Robin och ler. Alvin skrattar och säger:
- "Det är inte omöjligt att vi gör det, men inte nu."
- "Jag kommer snart, ska hämta sovsäckarna." säger Lucas och går.
Efter en liten stunds tystnad säger Robin till slut:
- "Så...Exakt varför är ni tvungna att ligga lågt?"
- "Lång historia, vi tar den när vi sovit ett par år."
Lucas kommer tillbaka med sovsäckarna och slänger den ena till Alvin och packar upp sin egen på soffan och kastar en kudde till Alvin som bäddar för sig på golvet. Det tar inte lång tid innan de somnar.

Inte mer än ett par timmar har gått när de väcks av ett brandlarm. Lucas öppnar dörren till Robins sovrum.
- "Robin, vakna, det brinner... nånstans." gäspar han.
- "Det är inte i den här lägenheten iallafall." säger Alvin.
- "Gå och lägg er." stönar Robin trött. "Det är grannen."
Alvin går ut i trapphuset och ringer på dörrklockan till lägenheten mitt emot. En mycket kort utländsk kvinna öppnar dörren och ut kommer en lukt av bränd mat. Kvinnan pratar ett språk de inte förstår.
- "What's going on?" säger Alvin. "You need help?"
Kvinnan svarar på sitt eget språk, viftar med armarna, går in i lägenheten och försvinner runt ett hörn. Alvin tittar på Lucas och rynkar pannan. Kvinnan kommer runt hörnet igen och visar att hon vill att Alvin ska följa efter henne. I kvinnans kök står en stol under en brandvarnare som piper för fullt. Alvin klättrar upp på stolen, plockar ned brandvarnaren och plockar ut batteriet.
- "Thank you, please." säger kvinnan.
- "No problem."
Alvin och Lucas går tillbaka till Robins lägenhet. I soffan i vardagsrummet sitter nu Robin med en öl i handen.
-”Det finns bira i kylen, go ahead.” säger Robin. ”Vi får åka och handla mer senare, dock.”
Alvin går och hämtar en öl ut kylen medan Lucas sätter sig i soffan.
-”Ni hade alltså hamnat i en massa skit?”
-”Jaa...”
-”Lika bra att ta det då, så jag vet exakt hur farligt det är för mig att ha er här.”
Lucas berättar hela historien fram till där de nu är, och med lite hjälp av Alvin får han fram en någorlunda exakt bild av vad som har hänt. Robin lyssnar under tystnad, och ser smått chockad under vissa delar av berättelsen.
Timmarna rent ut sagt flyger förbi, och när de berättat färdigt sitter Robin med ett besvärat uttryck och ser på de båda.
-”Ni har alltså inte snuten efter er nu?” frågar han.
-”Inte vad vi vet. Slå på nyheterna.” föreslår Alvin.
En hyfsad hög av ölburkar har nu växt fram på tv-bordet.
-”Tv’n fungerar inte, så vi får titta på Internet.”
Efter ett par sekunders letande på datorn, som för övrigt verkar vara det enda i lägenheten som faktiskt fungerar som den ska, hittar de en liten artikel.

’En bensinmack ett tiotal mil norr om Stockholm har idag, vid ca. 03.00-tiden, rånats. Tre okända gärningsmän skall ha stulit bensin och två kassar fyllda med varor. Ingen person skadades, men expediten hotades till döden och viss demolering av macken skall ha skett.
Gärningsmännen kan inte identifieras, men man vet att de försvann i en mörkfärgad bil utan registreringsskyltar av märket Volvo.
-”Gärningsmännen var utan tvekan organiserade. De visste vad de höll på med.” säger polis Anna-Britt Jönsson, på plats.’

Robin skrattar.
-”Det är inte roligt,” säger Lucas.
-”Jo, det är det.” skrattar Robin. ”Vet ni hur jävla smarta ni egentligen är?”
-”Det var ju inte direkt så att vi gjorde det för skojs skull.”
-”Nej, i och för sig, men de har ju lika stor chans att hitta er som de har att hitta en sur spya i Östersjön.”
-”Du är alltså inte orolig över att ha oss här ett tag?”
-”Ni är jagade av en knarkkung, har inga pengar och måste ligga lågt ett tag. Jag är inte ett dugg oroad.”
-”Bra,” säger de i kör.
-”Är ni hungriga?”
De nickar båda två, och Robin plockar upp sin mobiltelefon.
-"Pizza? It's on me."
-"Kör i vind." säger Alvin.
Robin ringer en pizzeria och beställer hemkörning.

Drugs - del 9

Efter en länge bortgången datorspelskarriär har Lucas och Alvin fortfarande kvar vänner över hela landet. Därför ska de nu norrut, för att besöka just några av dessa vänner och ligga lågt ett tag. De stannar dock i området där de bor för att hämta kläder, mobiltelefoner och för att dumpa den stulna bilen.
- ”Lämnade du en lapp till dina päron?” frågar Lucas när de satt sig i hans bil.
- ”Ja, jag skrev att de inte borde oroa sig och att jag ringer imorgon.”
- ”Hade du några pengar?”
- ”Nej, inga kontanter, och mitt kort är nästan helt tomt.”
- ”Fan också. Det är samma sak med mig. Tror inte jag har inte fått min lön än heller.”

Allteftersom de kommer längre norrut förändras landskapet sakta till fler skogsområden och färre städer. Klockan är långt efter midnatt när de ett par mil norr om huvudstaden svänger in till en bensinmack och parkerar en liten bit ifrån.
- ”Är du okej?” säger Lucas.
- ”Ja, det är lugnt.”
- ”Ta det bara piano, och gör som vi sagt så går det bra. Du vet att vi måste.”
- ”Ja, jag vet.” suckar Alvin.
Han tar på sig sin tröjluva och stiger ur bilen.

Lucas tar på sig sin egen luva och går ut för att plocka bort registreringsskyltarna på bilen. Han öppnar bakdörren och puffar till Alvins jacka så att det ser ut som att någon sitter i baksätet. Han kör sedan fram bilen till bensinpumparna och går ut för att tanka, försiktig med att visa ansiktet för vare sig butiksbiträdet eller övervakningskameror. Ett par sekunder efter att han tankat bilen full och satt sig i förarsätet ser han Alvin komma gående lugnt med en kasse i var hand.

Alvin går ner i vägkanten och plockar upp ett par tunga stenar på måfå, som han lägger i framfickan på sin tröja. Han beger sig sedan lugnt mot mackens butik. Han har tur. Butiksbiträdet är en ung, spinkig, tonårskille som ser väldigt trött ut. När Alvin stiger in i butiken ser han en övervakningskamera något bakom disken, och butiken är upplyst av bara ett par lysrör placerade i mitten av butiken och ovanför kassan. Han väger varsamt en tung sten i högerhanden, som han, samma sekund som han stiger innanför dörrarna slungar mot övervakningskameran. Den går i tusen delar och butiksbiträdet ser förvånad och rädd ut. I farten på väg fram mot kassan kastar Alvin en tung sten mot vardera lysrör och träffar även dessa med stor precision. Han kommer fram till kassan och tar tag i butiksbiträdets skjorta. På skjortan ser han en svart namnbricka med vita bokstäver. ”BATMAN”. Han drar Batman över disken och slänger ner honom på golvet.
- ”Ligg still, annars har jag en sten till dig också.” säger han i en fejkad röst.
Butiksbiträdet ligger lydigt still på golvet med näsan neråt medan Alvin lugnt går och hämtar ett par kassar. Han fyller kassarna med diverse proviant så som energidrycker, chips, jordnötter och vad mer man kan tänkas behöva när man kör bil. Han tar en rulle fiskelina och binder butiksbiträdets händer samman bakom ryggen på honom. Sedan tar han en ände av linan och knyter den runt avtryckaren på den nu tomma pistolen de fått med sig från ’Göken’s lya. Pistolen torkar han av från fingeravtryck och lägger den med pipan en centimeter från butiksbiträdets ansikte.
- ”Ligg kvar tills någon hittar dig. Om du rör dig lite för mycket avlossas pistolen och ditt ansikte är för evigt ett minne.”
Alvin går ut mot bilen.


- ”Allt gick bra?” frågar Lucas när han lugnt kör runt byggnaden.
- ”Ja, det gick bra, men man känner ju sig duktigt ondskefull.”
Lucas går ut och sätter tillbaka registreringsskyltarna och kommer tillbaka.
- ”Javisst, men vi var ju tvungna.”
- ”Jo…”
- ”Det ligger ett kvitto någonstans i baksätet från när vi hade filmkväll för ett tag sen. Ta kvittot, kolla vilka saker vi köpte och lägg samma saker i en av kassarna.”
- ”Jaha… och de andra sakerna då?”
- ”Vi äter och dricker så mycket vi orkar nu, sen slänger vi resten.”
- ”Varför?”
- ”Därför att om polisen får tag i oss så kan de inte säkert veta att vi är samma personer som var på macken om vi inte har kvar allt vi tog. Om vi dessutom har ett kvitto på grejerna i bilen kan vi säga att de legat där länge.” förklarar Lucas som om det vore uppenbart.
- ”Du är inte så ful som du ser ut, du.” säger Alvin imponerat.
- ”Sen såg din jacka ut att vara en tredje person, och här är vi bara två.” säger han, stolt över sin egen genialitet.

Drugs - del 8

Del8

Det första som slår Ivan när han vaknar upp är att han är blind. Smärtan i hans bakbundna armar är ourhärdlig, inte minst i den uppskurna och bandagerade, som oförsiktigt tvingats bakåt och bunrits fast i stolsryggen tillhörande den möbel han sitter på. Han stönar för att få något slags utlopp för smärtan och den hjärtklappning och andnöd han upplever. Ett rep dras bort från hans hals och en svart luva dras av hans huvud. Det svider i ögonen av den nyligen tillbakakomna synen. En lampa är från någonstans i rummet riktad mot honom. Ivan är förstelnad, inte bara av att han är fastbunden i armar och ben, utan även för att han upplever en smärta som för honom är bortanför denna värld och för att han är rädd.
- "Säg mig." säger en sliskig röst. "Vad tror du jag kommer att göra med dig om jag inte får reda på vad som hände min dotter?"
Ivan är tyst. Den mörka skepnaden framför honom börjar ta form och visar en kort man. Tystnaden verkar enervera mannen något, och Ivan ser skepnaden rycka till lite i nacken och släppa ut ett tjut. Mannen försvinner utom synhåll och snart känner ivan bandagen skäras bort från sin skadade arm.
- "Prata på, Åhgård." säger han och rycker ut ett stygn ur Ivans arm. Ivan stönar högt av smärta, och 'Göken' fnissar. När Ivans tystnad fortsätter rycks flera stygn ur hans arm. Bilden av det mörka rummet börjar flimra framför hans ögon, som rullar runt i sina hålor.
- "Jag har tid." hörs 'Göken's röst, tvingad till lugn, men han kan inte undvika att släppa ifrån sig ännu ett litet tjut. Ivan ser bilder av sina vänner på insidan av ögonlocken. Han försöker blinka bort Filips ansikte som stirrar upp på honom från vattnet.
Filip höjer sin blick, sina djupa gröna ögon och tittar upp mot ytan och med en sista kraftansträngning försöker han förgäves ta sig till ytan. Han ser mot platsen där han vet att hans allra bästa vänner i hela världen måste vara, och ger dem en blick som ber om förlåtelse, och som säger hejdå. För alltid.
- "Filip..." mumlar han.
- "Vasa?" säger 'Göken' triumferande och väntar på ett svar, men Ivan stönar högt och önskar att han fick svimma. Långt borta i sitt sinne hör han en annan röst, något bedjande.
- "Sir." säger den. "Bör du inte ta det lite lugnt? Han är helt borta."
- "Nope."
- "Men, Sir. Han däckar när som helst, och då kommer du inte få någonting ur honom."
En lavett hörs ringande i rummet följt av extrem tystnad bortsett från Ivans hyperventilerande.
- "Ge mig karet." säger 'Göken'.

Smärtan från Ivans arm övergår naturlig skala när salt hälls rakt ner i det nu öppna såret. Det känns som att armen brinner, som att det snart inte är någonting kvar utav den. Efter vad som känns som en evighet går smärtan över någon slags gräns och Ivan kräks. Han kräks i omgångar ner på sitt bröst, sina ben, på golvet. 'Göken' skrattar högljutt och den andra rösten utbrister ett äcklat ljud i kör med en tredje, hittills tyst röst. Ivan kräks tills hans magsäck inte har någonting mer att trycka upp och han kippar efter luft. Till slut slutar hans magmuskler att krampa och hans lungor fylls av underbart syre. Brandlarmet sätts igång och ett högt tjut hörs ringa i byggnaden och inom kort hörs en röst från en walkie-talkie.
- "Sir, ungarna är borta. Kom."
'Göken' vrålar av ilska, ett högt, skrämmande vrål. Han lämnar rummet tillsammans med sina gorillor och smäller igen dörren efter sig. Smällen efter dörren är det sista som ringer i Ivans öron innan han svimmar, med blödande arm, fastbunden i en stol, i ett litet mörkt rum i en gigantisk byggnad.


- "Du blev inte träffad, va?" säger Lucas.
- "De sköt inte ett enda skott." svarar Alvin.
- "Kanske var de beordrade att inte göra det."
- "Kanske. Vad gör vi nu?"
- "Ringer snuten och skickar dit dem. Se om du hittar en mobiltelefon här nånstans."
Alvin tittar i handskfacket, vilket visar sig vara tomt men slänger sen en blick till baksätet och dyker bak med överkroppen för att plocka upp vad han har sett.
- "Här. Jag kan inte prata ordentligt efter den snytingen du gav mig." säger han, skrattar, slår 112 på telefonen och ger den till Lucas.

Efter ett anonymt samtal till polisen och en försäkring om att de skulle skicka dit folk sitter Lucas och Alvin i den stulna bilen parkerad utanför ett mörklagt köpcenter.
- "Hur tror du det gick för Ivan?" viskar Alvin.
- "Han klarar sig."
- "Hur kan du vara så säker?"
- "De ville inte döda någon av oss. De vill inte ha mer uppmärksamhet dragna till sig, med all skit de håller på med. De ville bara ha information."
- "Ja, kanske det. Men vad fan ska vi göra om han inte klarar sig?"
- "Han klarar sig."
Alvin hade alltid beundrat Lucas för denna lugnhet som han tillsynes aldrig gav vika ifrån. Sanningen var dock att Lucas inte alls var lugn. Hans adrenalin pumpade fortfarande energiskt runt i ådrorna på honom trots att det nu hade gått ett antal timmar sen de kom ifrån 'Gökens' gigantiska katakomber. Han undrade om Ivan faktiskt skulle klara sig, om han inte redan var död, om inte 'Göken' tappat besinningen och rent av skurit halsen av honom.
- "Spring in och köp ett paket cigaretter åt mig, är du snäll." säger Lucas.
- "Med vilka pengar då?"
- "Det ligger en plånbok här, ta lite därifrån."
Alvin försvinner i några minuter och kommer tillbaka med ett paket cigaretter som han lämnar över till Lucas. Lucas har redan startat bilen för att värma upp cigarettändaren och när han tar emot cigarettpaketet öppnar han det omedelbart, sätter en cigarett mellan läpparna, tänder den och går sedan ut och lutar sig mot bilen och röker. Flera minuter passerar, och ingen av dem säger någonting till varandra. Det enda som går igenom deras tankar är vad de har lidit igenom de senaste veckorna, och om det någonsin kommer få ett slut.

Drugs - del 7

Alvin faller till marken, håller sig om käken och vrålar upprört.
- "Vad i helvete tar du dig till?"
- "Skrik"
Alvin skriker, och Lucas slår upprepade gånger mot revben, men försiktigt nog att inte bryta något. Alvin stönar, stånkar, skriker och viftar tillbaka med knytnävar men Lucas första slag har gjort honom ouppmärksam. Vakten utanför fumlar med nycklar för att komma in i rummet och lyckas till sist. Han smäller till Lucas över ryggraden med sin batong och tvingar upp honom med ryggen mot den bortre väggen. Alvin har nu hajat vinken och lyfter upp det lilla bordet i mitten av rummet och drämmer till vakten i ryggen med det. Bordet går sönder och vakten faller till golvet.
- "Smart!" säger Alvin och plockar upp vaktens batong och drämmer till honom i ansiktet. Lucas och Alvin springer ut ur rummet och tar vänster. På väggen sitter en brandlarmsknapp, och dess glas krossar Alvin med batongen för att sedan trycka igång. Ett högt tjutande, och inom kort fylls korridorerna av folk.
En, två rum på höger sida. Alvin och Lucas försöker blanda sig i mängden, men misslyckas starkt då ingen annan har så bråttom som dem. Tre, fyra rum på höger sida. Folket är påväg i samma riktning som dem och är nu i sån mängd att det är svårt att ta sig fram. De svänger av vid den femte korridoren på höger sida och springer av all kraft de besitter. I slutet av korridoren framför dem ser de en förvirrad säkerhetsvakt som motar folket åt utgången. När de i springande vart kommer mot vakten drar han vapen, men vågar inte skjuta då det är mycket folk i korridorerna. Lucas får in ett knynävslag i magen på honom med sån kraft att han viker sig dubbel på golvet, där Alvin smäller till honom i bakhuvudet med batongen. Lucas tar vaktens pistol och de fortsätter mot utgången i rasande fart. Framme vid den breda spiraltrappan saktas de dock ned av horden av människor som sakta masar sig till nödutgången på andra våningen. Emellertid lyckas de ta sig till andra våningen där massan av folk nu är så tjock att Lucas måste avlossa ett skott i taket för att de ska slänga sig på golvet så att de två kommer fram. Alvin slänger en blick bakåt och märker att de nu är förföljda av flera vakter med dragna vapen.
- "Lucas! Tre bakom!"
- "Fortsätt spring!"
De hittar nödutgången och rusar ned för den hala trappan så snabbt de vågar. De möts av en grindvakt som håller i en walkie-talkie.
- "Stäng portarna!" säger han.
En bil mellan portarna tvingas backa tillbaka för att de skall kunna stängas.
Innan portvakten har hunnit dra vapen har Lucas hunnit fram till honom och smällt till honom i pannan med undersidan av pistolen.
- "Lucas, fortfarande tre bakom!"
- "Byt!" vrålar Lucas, säkrar pistolen och kastar den mot Alvin, som i sin tur kastar batongen mot Lucas, som fångar den skickligt i höger hand och slår vakten över halsen med den. Alvin missar pistolen, men plockar snabbt upp den och avlossar ett par skott mot vakterna som nu rusar nerför trappan och duckar för att ta skydd. Lucas plockar upp portvaktens walkie-talkie, trycker till och säger;
- "Öppna portarna."
Han vrider ett snäpp på walkie-talkien och upprepar orden. Portarna öppnas sakta, men de två är fortfarande femtio meter ifrån dem. Med sina trötta ben springer de allt vad de orkar mot grindarna, och Alvin avlossar då och då ett skott mot de förföljande vakterna, inte för att träffa, utan för att skrämma dem tillräckligt för att de inte ska komma närmare.
- "Stäng portarna!" hörs en röst i walkie-talkien.
- "Spring, Alvin! Snabbare!"
Lucas kommer förbi den första porten och sliter upp dörren på förarsidan av bilen.
- "UT!"
Mannen i förarsätet bokstavligen slänger sig ut och lägger sig platt på marken. Lucas hoppar in i bilen och öppnar dörren på passagerarsidan. Den yttre porten håller på att stängas nu.
- "SPRING!"
Alvin hoppar in i bilen och smäller igen dörren. Medans Lucas backar bilen öppnar han rutan och lutar sig ut för att sikta på elskåpet vid portvakthuset. Ett skott avlossas och träffar ett par centimeter ovanför. Ett andra skott avlossas strax efter det att de backat ut ur inhägnaden och portarna stängts. Det träffar elcentralen mitt i prick, strömmen till portarna försvinner och ingen kan komma ut för att förfölja dem. Än.

Drugs - del 6

Natten faller på, och medan Ivan ligger i sängen och sover för att vila upp kroppen diskuterar de andra viskande om hur de ska ta sig därifrån. Hur det ska börja har de redan kommit överens om, och Lucas har en vag aning om den enklaste vägen ut. Tre par fotsteg hörs i korridoren närma sig rummet som de tre sitter fast i. Ett pipande bekräftar Lucas värsta farhågor. Det är 'Göken' själv som är påväg. Lucas väcker snabbt Ivan för att tala om vad som händer.
- "Ställ er mot väggen." hörs en röst utifrån.
Dörren öppnas, och in går två stora, bredaxlade, kostymklädda män med ärrade ansikten och, (klyschigt nog), solglasögon. De ställer sig på var sida om dörren och efter dem haltar en kort man med fett hår, hängande som en gardin över halva ansiktet, in och ställer sig mitt i rummet. Han har ett argt ansiktsuttryck och tar fram en pistol från ett hölster och riktar den mot de tre.
- "Ni tre... Ni är de senaste som såg Anna i livet." säger han och försöker hålla tillbaka en tic, misslyckas, vrider på nacken och tjuter till.
Alvin svarar.
- "Det var inte bara vi där..." börjar han, men avbryts.
- "TYST!" vrålar 'Göken' och avlossar ett skott i taket.
Smulor av trä och isolering samlar sig runt hans fötter.
- "Du" säger han, och riktar pistolen mot Lucas. "Du skadade en av mina män riktigt svårt."
Lucas tittar på honom med förakt i blicken. 'Göken' siktar pistolen mot Alvins bröst och fortsätter.
- "Och du... Du var idioten som såg till att vårt tredje lilla svin.." han siktar på Ivan. "... Kom till sjukhuset, och var oåtkomlig för mig. Tills nu." han vrider på nacken och tjuter till.
- "Ivan, va?" fortsätter han. "Ivan Åhgård. Flera personer säger att du försvann ur synhåll ungefär samtidigt som min dotter."
- "Vi gick ut för att röka." säger Ivan lugnt.
- "Röka..." säger han och nacken rycker till, följt av ett litet pip. "Du röker inte, Ivan. Du skjuter heroin. Både du och jag vet att du inte kan lura i mig något annat, eftersom du senast förra veckan kom till mig för att få ett par silar, vilka du förresten, inte har betalat ännu."
- "Jag var påväg för att betala dem när dina små ringmuskeldrottningar hoppade på mig."
- "Ska jag vara ärlig skiter jag i dem. Jag vill veta vad som hände min dotter, och du verkar vara den bästa chansen jag har för att få veta sanningen. Så om du vill vara så snäll att följa med här..." han går fram till Ivan, tar tag i håret på honom och försvinner snabbt ut genom dörren med sina tysta gorillor efter sig.

Alvin slänger sig på sängen och lägger händerna bakom huvudet.
- "Jaha. När tror du de kommer tillbaka med honom, då?" suckar han.
- "Ett par sekunder efter att de fått reda på att vi också var med, skulle jag gissa." svarar Lucas, något nervöst. "Därför bör vi exkludera Ivan från att komma ut hit för tillfället, och sen se till att han kommer härifrån senare istället."
- "Okay. Och när hade du tänkt att vi skulle komma här ifrån då?"
- "Kom hit."
Alvin reser sig från sängen och går bort till Lucas som står vid dörren.
- "Du vet när jag sa att det var en del av min plan jag inte ville berätta?" säger Lucas, smårädd för vad som komma skall.
- "Jaa..?"
Alvins frågande "ja" avbryts av Lucas knytnäve mot hans käkben.
PANG!